har träningen med Benny känts så himla bra. Jo, kanske då han var under året precis men sen flög fan liksom i honom och inte en enda apport fick jag i handen. Det var bus med apporten, spring förbi mig i 180 osv. och oerfaren som man är så testade man ALLT. Gräla, klicker, mutor, lock och pock, lek osv men INGENTING hjälpte. Jaja, säger nog vissa och jaja, säger nog vissa andra 
men någon RIKTIG hjälp, idéer eller tips som funkat har jag faktiskt aldrig lyckats få till. Första hjälpen utryckningen kom med Henrik Vilendal som först på 30 min. lärde min hund att sitta still med en apport i munnen. Själv hade jag inte lyckats med detta (på 1½ år…pinsamt) då han bara föll ihop i en geléklump och bara inte kunde sitta med en dummy i munnen. Självklart förstår man ju att själva apporteringen havererar totalt om man inte har en hund som ens kan sitta still och hålla i något men jag fick inte till det själv. Att han föll ihop var ju ett sätt för honom att komma ur situationen och efter att jag ”bara” ställt kraven att ”det spelar ingen roll vad du gör men du kommer inte ur detta, annat än på det sätt jag vill” och såklart MASSOR av beröm då han gjorde rätt, så funkade det. När Guy sen var här veckan efter så byggde vi vidare och redan efter en halv dag fungerade allt så mycket bättre. Idag känns det som han VET vad som förväntas av honom. Jag VILL inte ha en hund som latjar med kanske skadat vilt på vägen in eller inte håller fast viltet tills jag ber honom släppa. Av det och förvisso andra skäl har jag inte jagat med Benny än. En jakt ska vara etiskt bra. Man går INTE ut på en jakt för att träna eller plocka svamp (om jag inte köpt en träningsjakt själv ;o)
Ofta har skyttarna köpt sig dyra platser och förväntar sig bra apportörer och seriösa förare.
Jag tror och hoppas att vi äntligen befinner oss i den kategorin.
Vi har haft ”turen” att vara med på många a-prov och fotograferat. Vi har haft ”turen” att ha både Birgitta Staflund-Wiberg, Anita Norrblom, Henrik Vilendal och Guy Bennett här som duktiga a-provsinstruktörer och självklart på vägen lärt oss massor. Alla har inte turen att träffa bra instruktörer men det viktigaste är ju trots allt att man gör det man tror på och suger åt sig russinen
Mer och mer börjar jag känna att b-proven verkligen är artificiella. Är det verkligen den avelsutvärdering vi eftersträvar? Man hör ju hur många uttrycker b-proven som ”en tävling”. Vem har sagt till dom att det är en tävling? Ska man tävla ska man nog vara på en lydnadsplan eller liknande där man kan träna inför olika övningar. Vem kan träna övningar inför ett A-prov eller riktig jakt där allt kan hända? Självklart kan man ställa till eventuella scenarion som ”kanske” kan hända på ett a-prov eller en jakt men där går det ju liksom inte att vara förutseende. Så himla mycket mer spännande tycker i alla fall jag. Som Birgitta sa efter RM för några år sedan ”Jaha…där åkte man ut, utan att hunden ens fått en fjäder i munnen”! Så kan det bli!
På ett a-prov gäller det såklart att ha lite tur med fåglarna och såklart att få de svåraste apporterna för att ha chans att vinna och få CACIT el. CK.
Jag tror faktiskt jag gillar den här typen av ”tävling” mycket mer än något annat, så länge den är etiskt riktig och framför allt de skadade fåglarna hämtas så fort det bara går.
På dagens a-prov finns ju alltid ”Picking-Up-hundar” så det känns bra. Ingen fågel behöver ligga kvar i markerna. Kommer i och med det på en händelse då Peter mfl. gick och tog jägarexamen. Där var en fd militant vegan! Han hade tänkt om och insett att det mest naturliga att äta/jaga faktiskt var vilt. Sedan hur lång tid har vi jagat för att få föda?
När blev detta onaturligt för vissa, kan man undra?
En annan sak med B-prov. För vems skull startar vi? När jag frågat och sagt till engelska instruktörer att ”min hund är kinkig på kallvilt” så får man alltid svaret: ”Hmm…whats the problem?”…”WHY does the dog need to take cold game?” och sen måste man förklara att hunden inte får starta på a-prov innan de tagit en etta i NKL på cold game. Att vi måste kvalificera oss till a-prov har de inga problem att förstå men att ta kalla/upptinade fåglar på ett fingerat prov kan de bara inte få in. Inte jag heller!
Jaha, tänker alla…Jill´s hund vill inte ta kallvilt och precis så är fallet och här är vi.
Inget fel på hunden faktiskt utan kanske ´”lite mycket” Engelska (ursprungliga) linjer!?!
Då undrar man som hundförare…NäHä…min hund kommer inte igenom NKL för han vill inte tar kallt/upptinat vilt. Ska jag omplacera, avliva, stoppa honom i garderoben eller satsa på något annat? Lätt val! Nu JÄVLAR! ;o) meeeeen hur fanken tar jag mig förbi den där satans NKL?
Det känns som jag stuckit ut hakan lite ikväll och förmodligen kommer få en massa skit men roligast vore om alla, oavsett intresse kunde diskutera. Oavsett, så länge leve a-proven där det är på riktigt och den egentliga och faktiska avelsutvärderingen borde äga rum.
Må väl och fridens liljor till er alla!
Jill (blanda inte in Peter för han sover sen 3 timmar tillbaka) ;o)
och vi minns honom med stor glädje 
